omjaghadeenblogg

Jag är hemskt dålig på att ta kritik. "Så fort jag säger något så blir du bara sur!" säger Mamma. "Blir jag inte alls det" säger jag och "Ska du säga!". Men det svider som mest när det är Mamma. Som känner en bäst. Som faktiskt har belägg för det hon säger. Då andra säger det kan man tänka "Ja, jag var nog lite så i den situationen men så är jag inte annars".

På min körlektion i fredags blev min lärare sur på mig. Jag märkte det och undrade vad jag hade gjort. Visst att jag gör fel när jag kör men det kan man ju inte bli sur över. Så sa han det. "Du säger -Jag vet.- hela tiden och då vågar jag tillslut inte kritisera dig och påpeka dina misstag". Asså va? Ska jag sitta och dalta? Ska jag inte säga att jag faktiskt visste vad jag gjorde för fel för att jag är rädd att såra hans känslor? Det är ju inte så att jag säger det varje gång han påpekar något utan när jag faktiskt kännt vad jag gjorde för fel. Jag säger det inte ens med en snäsig ton utan med en nedåtgående beklagande ton. Jag hade typ grattat mig själv över att jag faktiskt klarade att ta kritik så bra. Dumma han.