Sanne: Kontraster
Ruus...och jag ryser. Igen. Ni har väl inte glöm Lynzie Kent? Som jag la upp i mitt första inlägg den här bloggen. Jag kan inte tröttna på den versionen. Jag försvinner och existerar på samma gång när hon sjunger. Det kanske låter hur töntigt som helst men jag kunde inte bry mig mindre! För jag är lite i extas när jag hör henne sjunga paparazzi. And so it is.
Skriver på hemtentan och just nu går det bra. Fortfarande en fråga jag inte skrivit ett skvatt på men jag har övertygat mig själv om att jag kommer att klara den galant. Imorgon.
Jag kände mig som 10 år när mamma frågade mig i morse när vi lyssnade på Melodikrysset (något av en tradition i vårt hem) om jag visste vad låten hette. Det var "Brevet från lillan" och självklart känner jag till den jätteväl men jag bara inte kom på titeln. Och jag kände mig så liten! De behandlade mig så, och det värsta...ja läs noga: jag LÄT dem behandla mig så.
Kanske var det något inne i mig som drogs mot att bete mig så. Är jag moster eller är jag moster liksom? Ibland är man bara en liten skitunge!
Men sen gick vi in på bostadförmedlingen och börja kolla mitt konto där och de var så engagerade så med att kolla lite adresser och så på bra lägenheter.
Så jag står någonstans i mitten. Såklart. Jag kanske trivs lite där och vill dra ut på det. För då måste jag inte välja säkert, inte än. Det är liksom inte avgjort. Det pendlar utan att vara ett velande. Det är något slags spring fram och tillbaka, för inte fan kan man stå och stampa i alla fall! Ett slags vilja att vara både och. Farligt där att hamna i ett ingenting bara för att man inte är helt någonstans. Balansgång mellan kontraster.
Kontrast är ett av mina favoritord.
Dagens elsa: Du vet så ofta precis vad jag talar om.
En bild måste vi väl ha?
Vackra kontraster som sagt.
Skriver på hemtentan och just nu går det bra. Fortfarande en fråga jag inte skrivit ett skvatt på men jag har övertygat mig själv om att jag kommer att klara den galant. Imorgon.
Jag kände mig som 10 år när mamma frågade mig i morse när vi lyssnade på Melodikrysset (något av en tradition i vårt hem) om jag visste vad låten hette. Det var "Brevet från lillan" och självklart känner jag till den jätteväl men jag bara inte kom på titeln. Och jag kände mig så liten! De behandlade mig så, och det värsta...ja läs noga: jag LÄT dem behandla mig så.
Kanske var det något inne i mig som drogs mot att bete mig så. Är jag moster eller är jag moster liksom? Ibland är man bara en liten skitunge!
Men sen gick vi in på bostadförmedlingen och börja kolla mitt konto där och de var så engagerade så med att kolla lite adresser och så på bra lägenheter.
Så jag står någonstans i mitten. Såklart. Jag kanske trivs lite där och vill dra ut på det. För då måste jag inte välja säkert, inte än. Det är liksom inte avgjort. Det pendlar utan att vara ett velande. Det är något slags spring fram och tillbaka, för inte fan kan man stå och stampa i alla fall! Ett slags vilja att vara både och. Farligt där att hamna i ett ingenting bara för att man inte är helt någonstans. Balansgång mellan kontraster.
Kontrast är ett av mina favoritord.
Dagens elsa: Du vet så ofta precis vad jag talar om.
En bild måste vi väl ha?
Vackra kontraster som sagt.
Kommentarer
Postat av: Elsa
Jag kanner igen mig sa mycket! Melodikryssgrejen, hatar det! Jag spelar tyvarr ofta pa vuxenkortet/ barnkortet nar det passar bast. Men vada kolla bostad redan nu?
Postat av: Sanne
Ja, vi kollade att mitt konto gällde för jag har inte loggat in någon gång :) Det var mest lite allmänt för att få ett hum om var jag ligger i kön och vad det finns ledigt och så.
Trackback
