omjaghadeenblogg

Igår var det som att världen var emot mig. Det är sant. Jag tycker inte man ska gnälla över småsaker. Och det gör jag inte. Det var coolt! Det kändes som jag hamnat i något universaltblåsväder. Från att jag vaknade till ca 7 på kvällen blåste jag likt ett löv för vinden.

Det var på jobbet alltså. Från första hembesöket (jag jobbar inom hemsjukvården) till sista så gick hela tiden saker åt skogen. Jag glömde papper, mediciner, fick åka tillbaka hit och dit, gjorde illa mig på cykeln, hade sönder cykeln, ingen öppnade när jag ringde på dörren, väntade på en tjej från hemtjänsten i 40 minuter när jag redan var stressad. Vid klockan två stiger jag ur en port och det har börjat ösregna. Ingen jacka. Jag bara skrattar när jag sätter mig på dyvåta cykeln och börjat ge mig iväg. Det var som om allt som kunde gå fel gick fel men det var också så coolt att det kändes som inget kunde röra mig. Jag var på så sjukt bra humör. Jag kramade ur håret och tröjan hos de sista patienterna men so what? Jag ville bara skrika "Give me everything you've got" så där maniskt galet ut i rymden.

Universums krafter finns. Gud? Ödet? Vi är inte ensamma...