omjaghadeenblogg

När jag var lite yngre tänkte jag så bra om mig själv. Jag hade en fantastisk inställning till min egen person. Jag såg mig själv som lite oövervinnerlig. Det gick inte till en gräns att jag blev outhärdligt egenkär eller så men jag hade lite den bilden om mig själv.

I förra veckan ringde jag in till radio för att vinna Lady Gaga-biljetter, jag vann inte (mitt samtal kom inte fram..)och blev rejält besviken när jag inte gjorde det. Alltså sådär riktigt besviken! Inte typ "..äh, det är ju så många som ringer, vad var oddsen liksom?" utan jag tänkte verkligen att biljetterna var mina! Med den motiveringen att det faktiskt går att bli ett av de första samtalen om man är på hugget och har lite tur förstås.. :)

Här kom den där oövervinnerliga sidan fram igen.

Men visst är det så att det blir aldrig som man tänkt sig. Typ aldrig. Ibland är jag rädd att ha förväntningar på något för jag vet att exakt som jag tänker, så kommer det inte att bli. Det kanske blir bättre, sämre eller typ lika, men inte EXAKT som jag tänker.

Så typ sprintlöpare som visualiserar hur de vinner loppet precis innan start vinner inte. De som däremot släpper alla tankar och bara fokuserar på musklerna, låter adrenalinet göra sitt och lyssna efter ljudet av startskottet- de har en bättre chans. Tror jag.