omjaghadeenblogg

Jag vann inte Kenzas kamera-tävling (om ni orkar leta efter min motivering bland de 1200 komentarerna kan ni göra det, det var klämkäck, fyndig och ändå äkta!)...jag blev inte folkreporter för Unicef..jag vann inte Gaga-biljetter förra året och inte Australien-äventyr-biljetter året innan.. (hade säkert roligare på vår egen-betalade resa ändå!)

I still believe. Alltså att jag vinner sånt där.

I en av mina dagdrömmar fantiserar jag om ett rum som jag ska ha när jag har eget hushåll. Det ska vara ett rum för avslappnade stunder. En vägg ska vara bokhyllor från golv till tak. Jag ska ha massa svartvita fotografier på skådisar och artister jag älskar (eller bara tycker är skitsnygga på bild). Jag ska ha en stor fåtölj (var tvungen att kolla att det faktiskt stavas så) helst något flummigt material. Jag ska ha lampa och fotpall med rosor på. Tekoppen ska också vara rosig.

Ville bara säga det.

Jag är hemskt dålig på att ta kritik. "Så fort jag säger något så blir du bara sur!" säger Mamma. "Blir jag inte alls det" säger jag och "Ska du säga!". Men det svider som mest när det är Mamma. Som känner en bäst. Som faktiskt har belägg för det hon säger. Då andra säger det kan man tänka "Ja, jag var nog lite så i den situationen men så är jag inte annars".

På min körlektion i fredags blev min lärare sur på mig. Jag märkte det och undrade vad jag hade gjort. Visst att jag gör fel när jag kör men det kan man ju inte bli sur över. Så sa han det. "Du säger -Jag vet.- hela tiden och då vågar jag tillslut inte kritisera dig och påpeka dina misstag". Asså va? Ska jag sitta och dalta? Ska jag inte säga att jag faktiskt visste vad jag gjorde för fel för att jag är rädd att såra hans känslor? Det är ju inte så att jag säger det varje gång han påpekar något utan när jag faktiskt kännt vad jag gjorde för fel. Jag säger det inte ens med en snäsig ton utan med en nedåtgående beklagande ton. Jag hade typ grattat mig själv över att jag faktiskt klarade att ta kritik så bra. Dumma han.

Ibland är jag för mycket för mitt eget bästa. (Vad det nu är)

För känslosam.

För fundersam.

För dramatisk.

För instängd.

För arg.

För kär. (Nej sånt skriver jag inte om på bloggen men nu gjorde jag det visst. Buhu me.)

Ibland när jag ska reda ut saker ser jag mig själv som en soldat som tar till sig order. Jag står rakt och försöker lägga upp planen i huvudet och tänka logiskt och effektivt. Det här kan fungera ganska bra, det gör att jag på något sätt håller ett bra avstånd till tankar och kan reda ut saker bättre.

Tio pilar i bröstet- yeah right liksom! 

Men det är också bara ren bullshit allting ibland och jag vet att jag kan göra så för att se saker med lite distans men jag vet att jag inte kommer att rätta mig efter det i alla fall.

Kissie ni vet? Ja alla kan nog tänka sig att hon får en hel del elaka kommentarer angående hennes utseende och beteende, antagligen framför allt utseendet..Det är väl en sak att prata om plastikoperationer och kommentera vad hon gjort, dock undrar jag hur man tänker när man skriver att det inte blev bra..hon har inte klippt sig, det växer inte tillbaka..Hur kan de inte tänka sig för? De skriver så hemska elaka saker..de vill verkligen att hon ska må dåligt. Verkligen borra in orden för de tror att hon är så korkad att allt bara rinner av.

Jag tycker inte att Alexandra (Kissie) skulle ha opererat sig. Jag måste inte skriva till henne om det. Kommenterar typ en blogg per år å andra sidan. Man måste väl fråga sig vad det ger henne att kommentera att hon opererat sig. Vi är inte bästa vänner direkt.

Eftersom hon har en blogg får hon förvänta sig (och vill nog ha) kommentarer från läsare, och det är ju ett slags öppet forum ändå och klart hon får kommentarer gällande sitt utseende efter den förändring hon gjort. Men varför är folk så ohyfsade? Sådär in på skinnet. Hon säger en massa som provocerar och som alla inte håller med om, hon kan också kallas elak (förr i alla fall), men hur kan folk vara så hemska?? Som om de bara väntar på att få häva ur sig..äckligt.

Jag vet inte jag bara störde mig som f*n. Och ville häva ur mig lite...

Min svensklärare i högstadiet berättade om några tyska elever hon undervisade i svenska som tyckte att det var så lustigt att vi svenskar säger "ett litet hus, flera små hus" (??) de ville säga "flera LITNA hus" (!) gulligt och good point.

vi är små, vi är litna

på patricia fick vi inte komma in, trots att vår grupp bestod av till synes gay guys och trasiga strumpbyxor..vi är för små och jag ropade att vi är free spirits som är above them eller något sånt..haha. En vän gav mig en kram och sa att han kan vara min vän eftersom att jag är så jäkla rebellisk och cool ... :P

Btw, Elsi visst gillar du Jakob Hellman??? Det gör jag!